Hon tycktes något lugnare på aftonen; och efter att ha bett mig sitta ned vid foten av hennes säng, gjorde hon mig ånyo långvariga försäkringar om sin kärlek. Därpå smålog hon, men med ansträngning, ty mot hennes vilja fylldes hennes ögon av tårar.
Jag försökte alla sätt för att få henne att tillstå den verkliga anledningen till sin sorg, men hon envisades att alltjämt förebära de svävande orsaker, som jag redan sagt dig.
Slutligen somnade hon i mina armar, men i denna sömn, som sönderbråkar kroppen i stället för att vila den; litet emellanåt skrek hon till, spratt upp ur sömnen, och efter att ha förvissat sig om, att jag alltjämt var hos henne, bad hon mig svära, att jag alltid skulle älska henne.
Jag begrep ingenting av dessa upprepade utbrott av smärta, som varade ända till morgonen. Då föll Marguerite i ett slags dvala. På två nätter hade hon icke sovit.
Men denna vila varade icke länge.
Vid elvatiden vaknade Marguerite, och då hon såg mig uppstigen, kastade hon en blick omkring sig och utbrast:
— Tänker du redan fara?
— Nej, sade jag fattande hennes händer, men jag ville låta dig sova. Det är ännu god tid.
— Hur dags far du till Paris?
— Klockan fyra.
— Så snart? Men till dess stannar du ju hos mig, inte sant?
— Ja visst, det brukar jag ju.
— Vad jag är glad! Skola vi äta frukost? frågade hon tankspritt.
— Om du vill.
— Och så lovar du att kyssa mig riktigt mycket, ända till dess du far?
