— Ja, och jag skall komma igen så fort som möjligt.
— Du skall komma igen? upprepade hon, stirrande på mig med vilda blickar.
— Naturligtvis.
— Det är sant, du kommer igen i kväll, och jag skall vänta dig som vanligt, och du skall älska mig; och vi skola vara lyckliga, såsom vi varit, allt sedan vi lärde känna varandra.
Alla dessa ord stöttes fram så feberaktigt, de tycktes dölja en så aggande tanke, att jag varje ögonblick bävade för att se Marguerite falla i feberyrsel.
— Hör på, sade jag, du är sjuk, jag kan icke lämna dig så här. Jag skall skriva till min far, att han inte väntar mig.
— Nej, nej! utbrast hon häftigt. Gör inte det. Din far skulle då också anklaga mig för, att jag hindrar dig att gå till honom, när han vill träffa dig; nej, nej, du måste gå dit, du måste! För resten är jag inte sjuk, jag mår mycket bra. Det var bara, att jag har haft en elak dröm och inte hade vaknat riktigt än!
Från det ögonblicket försökte Marguerite att se gladare ut. Hon grät icke längre.
Då tiden kom, att jag skulle fara, kysste jag henne och frågade, om hon ville följa mig till järnvägen — jag hoppades, att promenaden skulle förströ henne och friska luften göra henne gott.
Jag var i synnerhet angelägen om att så länge som möjligt få vara tillsammans med henne.
Hon samtyckte, tog en kappa och följde mig tillika med Nanine, för att icke behöva gå tillbaka ensam.
Väl tjugu gånger höll jag på att icke fara. Men hoppet att snart komma tillbaka och fruktan att på nytt förtörna min far hjälpte mig att stå fast vid mitt beslut, och tåget förde bort mig.
