dence, och jag kan inte fara till Marguerite i afton, men jag skall hälsa på henne i morgon.
Jag tog avsked av fru Duvernoy, som föreföll mig nästan lika tankspridd som Marguerite, och begav mig till min far, vars första blick granskande överfor mig.
Han räckte mig handen.
— Edra båda besök ha glatt mig, Armand, sade han; de ha kommit mig att hoppas, att ni tänkt på saken på ert håll, liksom jag gjort på mitt.
— Törs jag fråga, min far, vad resultatet blivit av edra funderingar?
— Jo, min vän, att jag överdrivit betydelsen av de rapporter, man givit mig, och att jag lovat mig själv att vara mindre sträng emot dig.
— Vad säger ni, min far! utbrast jag glatt överraskad.
— Jag säger, mitt kära barn, att varje ung man ju måste ha en älskarinna, och enligt de nya upplysningar jag fått vill jag hellre veta dig vara fröken Gautiers älskare än någon annans.
— Min gode far, vad ni gör mig lycklig!
Vi pratade så några ögonblick och satte oss därpå till bords. Min far var mycket älskvärd under hela middagen.
Jag var ivrig att återvända till Bougival för att berätta Marguerite denna lyckliga förändring. I varje ögonblick såg jag på klockan.
— Du ser på klockan, sade min far, du är otålig att komma ifrån mig. Ack, ni ungdomar! ni skola då alltid uppoffra den sanna tillgivenheten för en tvivelaktig kärlek?
— Säg inte det, min far! Marguerite älskar mig, det är jag säker på.
Min far svarade icke; han såg ut att varken tro eller tvivla.
Han bad mig enträget, att jag skulle tillbringa hela aftonen hos honom och icke fara tillbaka förrän
