morgonen därpå, men jag hade lämnat Marguerite illamående, jag sade honom det och bad om lov att tidigt få fara hem till henne, i det jag lovade honom att komma tillbaka dagen därpå.
Det var vackert väder; han ville följa mig ända till bangården. Aldrig hade jag varit så lycklig. Framtiden stod för mig sådan, som jag länge sökt att se den.
Jag älskade min far mera än jag någonsin gjort förr.
Just då jag skulle fara, envisades han för sista gången, att jag skulle stanna; jag vägrade.
— Du älskar henne då så mycket? frågade han.
— Som en galning.
— Ge dig av då! Och han strök med handen över pannan, som om han velat förjaga en tanke därifrån; sedan öppnade han munnen som för att säga något, men han nöjde sig med att trycka min hand och lämnade mig hastigt, i det han ropade:
— Vi träffas alltså i morgon.
22.
Jag tyckte, att tåget icke rörde sig ur fläcken.
Klockan elva var jag i Bougival.
Icke ett fönster i huset var upplyst, och jag ringde, utan att någon kom och öppnade.
Det var första gången, som något dylikt hade hänt mig. Slutligen visade sig trädgårdsmästaren. Jag gick in.
Nanine kom emot mig med ett ljus. Jag begav mig till Marguerites rum.
— Var är fröken?
— Fröken har farit till Paris, svarade Nanine.
— Till Paris!
— Ja, herrn,
— När då?
