På väggarna hängde tavlor av Diaz, vilken hon varit en av de första att erkänna såsom vårens verklige målare, och hennes porträtt av Vidal i pastell. Vidal hade av detta sköna ansikte gjort en förtjusande, kysk bild av fulländat behag, och efter hennes död har han icke velat avteckna annat än ärbara kvinnor, då han endast för henne gjort ett undantag, vilket så mycket bidragit till både målarens och modellens spirande ryktbarhet.
Allt talade ännu om henne! Fåglarna sjöngo i sin förgyllda bur; i små boulemöbler såg man under det genomskinliga glaset en beundransvärd samling, värdig en rik antikvarie, av sèvresmanufakturens sällsyntaste mästerverk, av det mest utsökta sachsiska porslin, av Petitots emaljer, Klinstadts nakna figurer och Bouchers ”Bambine”. Hon älskade denna koketta, graciösa, eleganta konst, där själva lasten är spirituell och själva oskulden blottar sig; hon tyckte om små porslinsherdar och herdinnor, florentinska bronser, föremål i bränd lera, emaljer, alla yttringar av dekadensperiodernas sökta smak och lyx. Hon såg däri lika många sinnebilder av sin skönhet och sitt liv. Ack! Hon var, också hon, en gagnlös prydnad, ett fantasiföremål, en ytlig leksak, som går sönder vid första stöt, ett lysande alster av ett döende samhälle, en flyttfågel, ett ögonblicks morgonrodnad.
Hon hade drivit hemtrevnadens och självförgudningens konst så långt, att ingenting kunde jämföras med hennes kläder, hennes linne, hennes minsta toalettföremål, ty detta att pryda sin skönhet var, på det hela taget, hennes ungdoms käraste sysselsättning.
Jag har hört Paris' största världsdamer och skickligaste koketter förvåna sig över det konstnärliga och utstuderade i alla hennes toalettverktyg. Hennes kam såldes för en vansinnig summa; hennes hårborste betalades med dess vikt i guld. Man sålde
