de handskar, hon begagnat, så välformad var hennes hand. Man sålde de skodon, hon gått i, och ärbara kvinnor tävlade om, vem som skulle få hennes Cendrillonskor på sig. Allt såldes, till och med hennes äldsta schal, som redan var tre år gammal; till och med hennes papegoja med de lysande fjädrarna, vilken upprepade en liten sorglig melodi, som dess ägarinna lärt den; man sålde hennes porträtt, man sålde hennes kärleksbrev, man sålde hennes hästar, allt kursades bort, och hennes släktingar, som vänt bort huvudet, när hon åkte förbi i fyrsprång i sin vapenprydda vagn, förspänd med engelska hästar, stoppade triumferande sina fickor fulla med allt det guld, som åstadkommits av denna skövling. De behöllo ingenting av vad som tillhört henne för sig själva, de dygdiga varelserna!
Sådan var denna kvinna, som intog en så särskild plats till och med i virveln av de parisiska lidelserna, och läsaren kan därför döma om min förvåning, då Kameliadamen kom ut, denna bok av ett så livligt intresse och en så färsk sanning.
Man talade därom i början, så som man vanligen talar om alster av ungdomens uppriktiga rörelse, och alla gladde sig åt att kunna säga, att Alexander Dumas' son, knappt utgången från skolan, redan med säkra steg vandrade i sin fars lysande spår. Han hade dennes livlighet och inre värme; han hade hans livliga, snabba stil och något av denna naturliga, lediga och omväxlande dialog, som ger denne store, uppfinningsrike författares romaner komediens behag och prägel.
Sålunda gjorde boken stor lycka, men efter det första flyktiga intrycket kommo läsarna till den iakttagelsen, att ”Kameliadamen” icke var en roman gripen ur luften, utan att denna kvinna hade levat och levat nyligen; att denna dram icke var uppfunnen för nöjes skull, utan tvärt om var en själstragedi, uppförd med blödande verklighet. Då
