timmes språngmarsch var jag tvungen att stanna, jag badade i svett. Jag hämtade andan och fortsatte min väg. Natten var så mörk, att jag varje ögonblick fruktade att stöta emot ett av träden på vägen, vilka, i det de plötsligt trädde fram för mig, sågo ut som jättelika vålnader, rusande emot mig.
Jag hann upp en eller två forvagnar, som jag snart lämnat efter mig.
En täckvagn kom körande i fyrsprång i riktning mot Bougival. Just då den for förbi mig, greps jag av hoppet, att Marguerite satt i den.
Jag stannade och ropade: — Marguerite, Marguerite!
Men ingen svarade, och vagnen fortsatte sin väg. Jag såg den avlägsna sig och började åter gå framåt.
Efter två timmar var jag framme vid barrière de l'Étoile.
Åsynen av Paris återgav mig krafterna och jag ilade springande nerför den långa allén, genom vilken jag färdats så många gånger.
Ingen människa syntes till. Det var som promenadplatsen i en utdöd stad.
Dagen började gry.
När jag kom till rue d'Antin, började den stora staden röra på sig en smula, innan den vaknade på fullt allvar.
Klockan slog fem i Saint-Roch, just då jag trädde in i Marguerites hus.
Jag kastade mitt namn åt portvakten, som fått tillräckligt många tjugufrancsstycken av mig för att veta, att jag hade rättighet att gå upp till fröken Gautier klockan fem på morgonen.
Jag kom alltså obehindrat förbi.
Jag hade kunnat fråga honom, om Marguerite var hemma, men han hade kunnat svara nej, och jag ville hellre tvivla i två minuter till, ty så länge jag tvivlade, hoppades jag ännu.
