Pendylen ensam avbröt tystnaden med sitt enformiga, taktmässiga pickande.
Slutligen lämnade jag detta rum, vars minsta föremål iklätt sig denna dystra prägel, som ett ensamt, oroligt hjärta ger åt allt, som omger det.
I rummet bredvid fann jag Nanine slumrande över sitt arbete. Vid bullret av dörren vaknade hon och frågade, om hennes matmor kommit hem.
— Nej, men om hon kommer, så säg, att jag inte kunnat motstå min oro, utan farit till Paris.
— Så här dags?
— Ja.
— Men hur skall det gå till? Herrn kan inte få tag i någon vagn.
— Jag skall gå till fots.
— Men det regnar.
— Vad bryr jag mig om det?
— Fröken kommer nog, eller om hon inte kommer, så är det alltid tids nog, när det blir morgon, att fara och taga reda på, vad som uppehållit henne. Herrn kommer att bli mördad på landsvägen.
— Det har ingen fara, kära Nanine; adjö så länge.
Den snälla flickan gick efter min kappa, kastade den över mina axlar och erbjöd sig att gå och väcka mor Arnould och taga reda på av henne, om det var möjligt att få en vagn. Men jag satte mig däremot, övertygad om, att jag på detta kanske fruktlösa försök skulle förlora mera tid än jag behövde för att tillryggalägga hälften av vägen.
Dessutom hade jag behov av frisk luft och en fysisk ansträngning, som uttömde den överretning, för vilken jag var rov.
Jag tog nyckeln till våningen på rue d'Antin, och efter att ha sagt adjö åt Nanine, som följde mig ända till grinden, gav jag mig av.
I början sprang jag, men marken var nyss uppblött, och jag blev dubbelt trött. Efter en halv-
