mögen att göra invändningar, och jag hade behov av en sann tillgivenhet, som kunde hjälpa mig att leva efter vad som hänt.
Jag var mer än lycklig, att min far verkligen ville trösta mig i min sorg.
Allt vad jag kommer ihåg är att samma dag, vid femtiden, hade han mig att stiga upp i en postschäs bredvid honom. Utan att säga något till mig hade han låtit packa mina kappsäckar, surra fast dem jämte sina egna bakpå vagnen och förde mig utan vidare med sig.
Jag hade ingen känsla av vad jag gjorde, förrän staden försvunnit och landsvägens ödslighet påminde mig om tomheten i mitt hjärta.
Då överväldigades jag åter av tårarna.
Min far förstod, att inga ord, icke ens från honom, kunde trösta mig, och han lät mig gråta, utan att säga något, i det han nöjde sig med att emellanåt trycka min hand, liksom för att påminna mig att jag hade en vän bredvid mig.
På natten sov jag en smula. Jag drömde om Marguerite.
Jag spratt upp ur sömnen och kunde icke begripa, varför jag satt i en vagn.
Så stod åter verkligheten för mig, och jag lät mitt huvud sjunka ner på bröstet.
Jag vågade icke tala med min far, ty jag fruktade alltjämt, att han skulle säga:
— Du ser, att jag hade rätt, när jag inte trodde på den där kvinnans kärlek.
Men han missbrukade icke sin fördel, och vi framkommo till C…, utan att han talat med mig om andra saker än sådana, som voro alldeles främmande för den tilldragelse, som kommit mig att resa.
När jag omfamnade min syster, kom jag ihåg de ord i Marguerites brev, som syftade på henne, men jag insåg genast, att hur god min syster än var,
