skulle hon icke räcka till att få mig att glömma min älskarinna.
Jakttiden var börjad, och min far trodde, att det skulle vara en förströelse för mig. Han ställde därför till jaktpartier med vänner och grannar. Jag deltog i dem utan motvilja liksom utan entusiasm, med denna apati som präglade alla mina handlingar allt sedan min avresa.
Vi jagade klappjakt. Man placerade mig på min post. Jag ställde min bössa oladdad bredvid mig och försjönk i drömmar.
Jag såg molnen glida förbi. Jag lät min tanke irra över de ensliga slätterna, och tid efter annan hörde jag min anropas av några jägare, som visade mig en hare tio steg ifrån mig.
Intet av detta undgick min far, och han lät icke narra sig av mitt yttre lugn. Han insåg mycket väl, att hur tillintetgjort mitt hjärta än var, skulle det en dag erfara en förfärlig, kanske farlig reaktion, och allt under det han undvek att tyckas trösta mig, gjorde han sitt bästa för att förströ mig.
Min syster var naturligtvis icke invigd i förtroendet om vad som hänt; hon kunde alltså icke förstå, varför jag, som förr var så glad, plötsligt blivit så drömmande och sorgsen.
Ibland, då jag ertappades mitt i min nedslagenhet av min fars oroliga blick, räckte jag honom handen och tryckte hans, som för att tyst be honom om förlåtelse för den sorg, som jag mot min vilja gjorde honom.
Så förflöt en månad, men längre kunde jag icke uthärda.
Minnet av Marguerite förföljde mig oavlåtligt. Jag hade varit för mycket älskad, och jag älskade henne för mycket, för att hon plötsligt skulle kunna bli mig likgiltig. Jag måste antingen älska eller hata henne. Framför allt, vad känsla jag än hyste för henne, måste jag återse henne och det genast.
