hjärtklappning; men jag lyckades taga på mig en likgiltig min och hälsade kallt på min för detta älskarinna, som genast gick fram till sin vagn, i vilken hon steg upp tillika med sin väninna.
Jag kände Marguerite. Det oväntade sammanträffandet med mig måste ha upprört henne. Säkerligen hade hon fått veta min avresa, som hade lugnat henne angående följden av vår brytning; men då hon såg mig återkommen och fann sig ansikte mot ansikte med mig, blek som jag var, måste hon förstå, att min återkomst hade ett ändamål, och undra, vad som skulle komma att inträffa.
Om jag återfunnit Marguerite olycklig, om jag kunnat hämnas på henne genom att komma till hennes hjälp, skulle jag kanske förlåtit henne och säkert icke tänkt på att göra henne ont. Men jag återfann henne lycklig, till utseendet åtminstone; en annan hade återgett henne den lyx, som jag icke kunnat bibehålla åt henne; brytningen oss emellan, kommen från hennes sida, fick följaktligen prägeln av den lägsta egennytta; jag var förödmjukad i min fåfänga liksom i min kärlek, och hon måste få umgälla, vad jag lidit.
Jag kunde icke vara likgiltig för vad denna kvinna gjorde — följaktligen var min likgiltighet vad som mest måste smärta henne, och alltså var det denna känsla jag borde låtsa, icke blott för henne, utan också för alla andra.
Jag försökte taga på mig en leende min och begav mig till Prudence.
Kammarjungfrun anmälde mig och bad mig vänta några ögonblick i salongen.
Äntligen visade sig fru Duvernoy och lät mig stiga in i sin budoar; just då jag satte mig ner, hörde jag salongsdörren öppnas och lätta steg knarra över parkettgolvet, varpå förstugudörren häftigt slogs igen.
— Stör jag er? frågade jag Prudence.
