— Inte alls, Marguerite var här. När hon fick höra er anmälas, tog hon till flykten — det var hon, som gick just nyss.
— Jag skrämmer henne då numera?
— Nej, men hon är rädd, att ni finner det obehagligt att träffa henne.
— Varför det? frågade jag, dragande djupt efter andan, ty sinnesrörelsen var nära att kväva mig; den stackars flickan övergav mig för att få igen sin vagn, sina möbler och diamanter, det gjorde hon rätt i, och jag bör inte vara ond på henne för det. Jag mötte henne i dag, tillade jag vårdslöst.
— Var då? frågade Prudence, som stirrade på mig och tycktes fråga sig själv, om denne man verkligen var densamme, som hon känt så förälskad.
— I Champs-Élysées, hon var tillsammans med ett annat, mycket vackert fruntimmer. Vem är hon?
— Hur såg hon ut?
— Blond, smärt, med lockar à l'anglaise, blå ögon, mycket elegant.
— Å, det är Olympe; ja, det är verkligen en vacker flicka.
— Med vem lever hon tillsammans?
— Med ingen, med hela världen.
— Och hon bor?
— Rue Tronchet, n:r… Tänker ni uppvakta henne?
— Man vet inte, vad som kan hända.
— Och Marguerite?
— Att säga er, att jag icke alls längre tänker på henne skulle vara att ljuga; men jag är en av dessa män, för vilka sättet att bryta betyder mycket. Och Marguerite har avskedat mig så lättvindigt, att jag funnit mig själv bra enfaldig, som varit så kär i henne, som jag var.
Du kan förstå, i vilken ton jag försökte säga detta, svetten trängde fram i pannan.
