När jag tänker på, att hon nu är död, frågar jag mig själv, om Gud någonsin skall kunna förlåta mig det onda, jag gjort.
Efter supén, som var mycket stojande, började vi spela.
Jag satte mig bredvid Olympe och gjorde mina insatser med en sådan djärvhet, att hon icke kunde låta bli att lägga märke därtill. På ett ögonblick vann jag hundrafemtio eller två hundra louisdorer, som jag bredde ut framför mig, och på vilka hon fäste begärliga blickar.
Jag var den ende, som icke var fullständigt upptagen av spelet och som ägnade henne någon uppmärksamhet. Hela natten fortfor jag att vinna, och det var jag, som gav henne pengar att spela med, ty hon hade förlorat allt, vad hon hade framför sig och troligen också hemma hos sig.
Klockan fem på morgonen skildes man åt.
Jag hade vunnit tre hundra louisdorer.
Alla de spelande hade redan gått, endast jag hade stannat efter, utan att man märkt det, ty jag var icke närmare bekant med någon av herrarna.
Olympe stod själv och lyste sina gäster nedför trappan, och jag ämnade gå som de andra, då jag plötsligt vände om och sade till henne:
— Jag måste tala med er.
— I morgon, svarade hon.
— Nej, nu.
— Vad har ni att säga mig?
— Ni skall få höra.
Och jag gick tillbaka in i våningen.
— Ni har tappat, sade jag.
— Ja.
— Allt vad ni hade för tillfället? Hon tvekade.
— Var uppriktig!
— Nå ja, det är sant.
