— Jag har vunnit tre hundra louisdorer, där har ni dem, om ni vill låta mig stanna hos er.
Samtidigt kastade jag guldet på bordet.
— Och varför detta förslag?
— Därför att jag älskar er, naturligtvis.
— Nej, men därför att ni är kär i Marguerite och vill hämna er på henne genom att bli min älskare. Man lurar inte en kvinna som mig, käre vän; olyckligtvis är jag ännu för ung och vacker för att gå in på den roll, ni föreslår mig.
— Således vägrar ni?
— Ja.
— Föredrar ni att älska mig gratis? Det skulle jag åter inte gå in på. Tänk på saken, min bästa Olympe; om jag skickat till er en tredje person, som erbjudit dessa tre hundra louisdorer från mig på de villkor jag föreslagit, skulle ni tagit emot anbudet. Jag föredrog att underhandla direkt med er. Gå ni in på förslaget, utan att söka efter vilka orsaker som driva mig; säg er själv, att ni är vacker, och att det inte är något förvånande i, att jag älskar er.
Marguerite var en kurtisan liksom Olympe, och ändå skulle jag aldrig, första gången jag såg henne, vågat säga till henne, vad jag nyss sagt åt den andra. Det var därför att jag älskade Marguerite, därför att jag hos henne anat instinkter, som Olympe saknade, och i samma ögonblick jag föreslog köpet, kände jag, trots hennes stora skönhet, motvilja för henne med vilken jag skulle göra upp kontraktet.
Hon slutade naturligtvis med att samtycka, och vid middagstiden gick jag därifrån som hennes älskare; men jag lämnade henne utan att taga med minnet av de smekningar och kärleksord, som hon ansett sig skyldig att överhopa mig med till tack för de sex tusen francs, som jag givit henne.
Och ändå hade man ruinerat sig för denna kvinna.
