Räknat från denna dag, lät jag Marguerite undergå en oupphörlig förföljelse. Olympe och hon slutade att umgås, du förstår nog varför. Jag gav min nya älskarinna ekipage, juveler, jag spelade, jag begick med ett ord alla dårskaper, som en i en sådan kvinna som Olympe förälskad man måste begå. Ryktet om min nya passion spred sig hastigt.
Själva Prudence lät narra sig och trodde, att jag helt och hållet glömt Marguerite. Vare sig att denna anade bevekelsegrunden till mitt handlingssätt eller lät vilseleda sig som de andra, så uthärdade hon i alla fall med värdig fattning de sår, jag varje dag tillfogade henne. Men hon tycktes lida, ty var jag än sammanträffade med henne, fann jag henne ständigt blekare och blekare, sorgsnare och sorgsnare. Min kärlek till henne, som blivit uppjagad till den punkt, att den trodde sig vara hat, frossade i åsynen av denna oavlåtliga smärta. Flera gånger, då jag bemött henne med skamlig grymhet, såg hon på mig med så bedjande blickar, att jag rodnade över den roll, jag åtagit mig, och var färdig att tigga henne om förlåtelse.
Men dessa anfall av ånger voro blixtsnabbt övergående, och Olympe, som slutat med att lägga all slags fåfänga åsido och insett, att hon genom att pina Marguerite kunde utverka vad hon ville av mig, retade oupphörligt upp mig mot henne och förolämpade henne, så ofta hon kom åt, med den ihärdiga fegheten hos en kvinna, som har en man bakom ryggen.
Marguerite hade upphört att gå både på teatrar och baler av fruktan att träffa oss där, Olympe och mig. Då hade de anonyma breven efterträtt de direkta förolämpningarna, och det fanns inga gemenheter, som jag icke uppmanade min älskarinna att berätta och icke själv berättade om Marguerite.
Man måste vara galen för att bära sig åt så. Jag var som en man, som efter att ha berusat
