på landet kom för att söka er i Paris och inte fann annat än det där brevet, som höll på att göra mig galen? Hur kunde ni bedraga mig, Marguerite, jag som älskade er så högt?
— Låt oss inte orda om det, Armand, jag har inte kommit hit för att tala om den saken. Jag har velat träffa er annat än som fiende, det är alltsammans, och ännu en gång trycka er hand. Ni har en ung, vacker älskarinna, som man påstår, att ni älskar — var lycklig med henne, och glöm mig.
— Och ni, ni är lycklig utan tvivel?
— Ser jag ut som en lycklig kvinna, Armand? Gör inte narr av min smärta, ni som bättre än någon vet dess orsak och vidd.
— Det berodde endast av er själv att aldrig bli olycklig, så vida ni verkligen är det, som ni säger.
— Nej, min vän, omständigheterna voro starkare än min vilja. Jag lydde, icke mina kurtisaninstinkter, som ni tyckes vilja säga, utan ett bindande nödtvång och skäl, som ni en dag skall få veta, och som skall komma er att förlåta mig.
— Varför säger ni mig inte dessa skäl nu med detsamma?
— Därför att det icke skulle åvägabringa ett numera omöjligt närmande oss emellan och kanske avlägsna er från människor, från vilka ni inte bör avlägsna er.
— Vilka äro dessa människor?
— Det kan jag inte säga er.
— Då ljuger ni.
Marguerite steg upp och gick mot dörren.
Jag kunde icke vara vittne till denna stumma, uttrycksfulla smärta, utan att bli rörd därav, när jag inom mig jämförde denna bleka, gråtande kvinna med den uppsluppna glädjeflicka, som gjort narr av mig på Opéra-Comique.
