— Ni får inte gå, sade jag ställande mig framför dörren.
— Varför det?
— Därför att, trots allt vad du gjort mig, älskar jag dig ännu och vill, att du skall stanna hos mig.
— För att jaga bort mig i morgon, inte sant? Nej, det är omöjligt! Våra levnadsöden äro skilda åt, vi böra inte försöka att förena dem; ni skulle kanske förakta mig, under det att ni nu endast kan hata mig.
— Nej, Marguerite, utbrast jag, i det jag kände all min kärlek och hela mitt begär åter vakna upp vid hennes beröring. Nej, jag skall glömma allt, och vi skola bli lyckliga, såsom vi lovade varandra att vara.
Marguerite skakade tvivlande på huvudet, men sade:
— Är jag inte er slavinna, er hund? Gör med mig, vad ni vill, tag mig, jag tillhör er.
Och i det hon tog av sig kappan och hatten, kastade hon dem på soffan och började häftigt knäppa upp sitt klänningsliv, ty genom en av dessa reaktioner, som äro så vanliga för en sjukdom som hennes, rusade blodet från hjärtat uppåt huvudet på henne och hotade att kväva henne.
En torr, hård hosta följde.
— Låt säga åt min kusk, att han far hem, återtog hon.
Jag gick själv ned för att skicka av honom.
När jag kom in igen, hade Marguerite sträckt ut sig framför brasan, och hennes tänder skallrade av köld.
Jag tog henne i mina armar, jag klädde av henne, utan att hon gjorde en rörelse, och bar henne till sängen.
Där satte jag mig bredvid henne och försökte värma henne med mina smekningar. Hon sade icke ett ord, men hon log emot mig.
