Å, det var en sällsam natt. Allt det liv, Marguerite ägde, tycktes koncentrerat i de kyssar, varmed hon överhöljde mig, och jag älskade henne så högt, att jag mitt i vårt feberaktiga kärleksrus frågade mig själv, om jag icke skulle döda henne, för att hon aldrig skulle tillhöra en annan.
En månad av en kärlek som denna, och till kropp och själ skulle man endast vara ett lik.
Dagen fann oss bägge vakna.
Marguerite var dödsblek. Hon sade icke ett ord. Stora tårar tillrade tid efter annan ur hennes ögon och stannade på hennes kinder, glittrande som diamanter. Hennes kraftlösa armar utsträcktes då och då för att omfatta mig, men föllo slappt ner på sängen.
Ett ögonblick trodde jag, att jag skulle kunna glömma, vad som hänt efter min avresa från Bougival, och jag sade till Marguerite:
— Vill du, att vi skola resa, att vi lämna Paris?
— Nej, nej, sade hon nästan med fasa, vi skulle bli alltför olyckliga, jag kan inte längre skänka dig någon lycka, men så länge jag har ett andedrag kvar, skall jag vara en slav av dina nycker. Vid vilken tid på dagen eller natten du vill, så kom, jag är din; men fjättra inte mera din framtid vid min, du skulle bli alltför olycklig och göra mig alltför olycklig också. Jag är väl ännu för en tid en vacker flicka, drag fördel därav, men begär inte något mera av mig.
Då hon gått, ryste jag för den ensamhet, vari hon lämnat mig. Två timmar efter hennes bortgång satt jag ännu på sängen, stirrade på kudden, som bevarade avtrycket av hennes huvud, och undrade, vad det skulle bli av mig, sliten som jag var mellan kärlek och svartsjuka.
Klockan fem begav jag mig till rue d'Antin, utan att själv veta vad jag ville där.
