Klockan halv sju kom ett stadsbud med ett kuvert, innehållande mitt brev och femhundrafrancssedeln, icke ett ord vidare.
— Vem har lämnat er detta? frågade jag stadsbudet.
— Ett fruntimmer, som jämte sin kammarjungfru avreste med Boulognediligensen, och som anbefallde mig att icke bära hit det, förrän vagnen kört ut från gården.
Jag ilade till Marguerite.
— Fröken har rest till England i dag klockan sex, svarade mig portvakten.
Ingenting kvarhöll mig mera i Paris, varken hat eller kärlek. Jag var utmattad av alla dessa sinnesrörelser. En av mina vänner skulle göra en resa i Orienten; jag for till min far och talade om min lust att följa med honom; min far gav mig ett kreditiv, rekommendationer, och åtta eller tio dagar senare inskeppade jag mig i Marseille.
Det var i Alexandria, som jag av en attaché vid beskickningen, vilken jag stundom träffat hos Marguerite, fick veta, att den stackars flickan var sjuk.
Jag skrev då till henne det brev, varpå hon skickade svaret, som du redan läst, och som jag fick i Toulon.
Jag reste genast, och resten vet du.
Nu återstår dig endast att läsa de här bladen, som Julie Duprat lämnat mig och som utgöra ett oundgängligt bihang till vad jag berättat dig.
25.
Uttröttad av denna långa berättelse, som ofta avbrutits av hans tårar, lade Armand båda händerna över pannan och slöt ögonen, vare sig för att tänka eller för att försöka sova, sedan han lämnat mig de med Marguerites stil fullskrivna arken.
