Några ögonblick senare hörde jag på hans något hastigare andhämtning, att han sov, men med denna lätta sömn, som minsta buller kan förjaga.
Se här vad jag läste, och vilket jag nu skriver av, utan att tillfoga eller borttaga en stavelse:
”Det är i dag den 15:e december. Jag har varit illamående i en tre, fyra dagar. I morse måste jag ligga kvar i sängen: vädret är kulet, jag är ledsen; ingen är hos mig, jag tänker på er, Armand. Och ni, var är ni i den stund jag skriver dessa rader? Långt från Paris, mycket långt, har man sagt mig, och kanske har ni redan glömt Marguerite. Måtte ni äntligen bli lycklig, ni, som jag har att tacka för de enda glädjestunder i mitt liv.
Jag kunde icke motstå begäret att ge er en förklaring över mitt beteende, och jag skrev ett brev till er; men skrivet av en kvinna sådan som jag, kan ett dylikt brev betraktas som en lögn, såvida icke döden ger det sin helgd och det i stället för att vara ett brev blir en bikt.
I dag är jag sjuk; jag kan dö av denna sjukdom, ty jag har alltid haft en förkänsla av, att jag skulle dö ung. Min mor dog i lungsot, och det sätt, varpå jag hittills levat, har endast kunnat förvärra denna åkomma, det enda arv hon lämnat mig; men jag vill icke dö utan att riktigt låta er veta, vad ni bör tro om mig, förutsatt att ni, när ni kommer tillbaka, ännu bryr er en smula om den stackars flickan, som ni älskade, innan ni for.
Här följer innehållet av brevet, som jag med glädje skall skriva om, för att ge ett nytt bevis på mitt rättfärdigande:
Ni minns nog, Armand, hurusom er fars ankomst överraskade oss i Bougival; ni minns den ofrivilliga förskräckelse, som denna ankomst ingav mig, det uppträde som ägde rum mellan er och honom, och som ni talade om för mig på kvällen.
