Dagen därpå, medan ni var i Paris och väntade på er far, som icke kom, infann sig hos mig ett bud med ett brev från herr Duval.
Detta brev, som här bifogas, bad mig i de allvarligaste ordalag att under någon förevändning avlägsna er dagen därpå och taga emot er far; han hade något att tala med mig om och anbefallde mig framför allt att icke säga något till er om detta hans steg.
Ni vet, med vilken enträgenhet jag vid er hemkomst rådde er att ånyo fara till Paris nästa dag.
Ni hade varit borta en timme, då er far inställde sig. Jag förskonar er från skildringen av det intryck, hans stränga ansikte gjorde på mig. Er far var intagen av de gamla teorier, som fastställa att varje kurtisan skall vara en hjärtlös, själlös varelse, ett slags guldinfångningsmaskin, städse färdig liksom järnmaskinerna att krossa den hand, som räcker henne något, och att utan förbarmande, utan urskillning sönderslita den, som skänker henne liv och rörelse.
Er far hade tillskrivit mig ett mycket hövligt brev, för att jag skulle samtycka att taga emot honom, men han uppträdde icke helt och hållet så, som han skrivit. Det låg tillräckligt mycken högdragenhet, ringaktning och till och med hot i hans första ord, för att jag skulle låta honom förstå, att jag var hemma hos mig, och att jag endast med anledning av den uppriktiga tillgivenhet jag hade för hans son behövde avlägga honom räkenskap för mitt liv.
Herr Duval blev något lugnare, men förklarade likväl, att han icke längre kunde tåla, att hans son ruinerade sig för min skull, att jag visserligen vore vacker, men att, hur vacker jag än var, jag icke borde begagna mig av min skönhet för att fördärva en ung mans framtid genom sådana utgifter som dem, jag gjorde.
