Hoppa till innehållet

Sida:Kameliadamen 1921.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Är ni dessutom säker på, att det liv, som ni lämnar för hans skull, icke åter skulle locka er? Är ni säker på, ni som älskat honom, att aldrig älska en annan? Skulle ni slutligen icke lida av de fjättrar, som er förbindelse skulle pålägga er älskare, och som ni kanske icke skulle kunna trösta honom för, om med åren kärleksdrömmarna efterträdas av ärelystna tankar? Tänk på allt detta, min fröken — ni älskar Armand, bevisa honom det på det enda sätt ni ännu kan göra det, genom att för hans framtid uppoffra er kärlek. Ingen olycka har ännu hänt, men det kommer att hända och kanske större än vad jag nu förutser. Armand kan bli svartsjuk på någon, som älskat er, han kan utmana honom, duellera, bli dödad, och tänk på vad ni skulle lida inför denne far, som avfordrar er räkenskap för sin sons liv.

Slutligen, mitt barn, vet ännu en sak, ty jag har icke sagt er allt, hör vad som fört mig till Paris. Jag har en dotter, som jag nyss sade er, ung, vacker, ren som en ängel. Hon älskar, och hon har, hon också, av denna kärlek gjort sin levnads dröm. Jag hade skrivit om allt detta till Armand, men uteslutande upptagen av er, som han varit, har han icke svarat. Nåväl, min dotter skall gifta sig. Hon gifter sig med den man hon älskar, hon kommer in i en aktningsvärd familj, som vill att allt i min också skall vara aktningsvärt. Men nu har min blivande mågs familj fått höra, hur Armand lever här i Paris, och har förklarat, att de skulle återtaga sitt ord, om Armand fortsätter detta liv. Ett barns framtid ligger i edra händer, ett barn, som aldrig gjort er något, och som har rätt att räkna på framtiden.

Har ni rättighet och känner ni er ha styrka att förstöra den? I er kärleks och ångers namn, Marguerite, skänk mig min dotters lycka.

Jag grät tyst, min vän, vid alla dessa betrak-