telser, som jag ofta själv gjort, och som i er fars mun fingo en ännu allvarligare verklighet. Jag sade mig allt, vad er far icke vågade säga mig, och som tjugu gånger svävat på hans läppar — att jag, när allt kom omkring, endast var en fallen kvinna, och att, vad bevekelsegrund jag än uppgav för vår förbindelse, den dock alltid skulle få ett sken av beräkning; att mitt förflutna liv icke lämnade mig någon rätt att drömma om en sådan framtid, och att jag påtog mig ett ansvar, för vilket mina vanor och mitt rykte icke gåvo någon säkerhet. Slutligen älskade jag er, Armand. Det faderliga sätt, varpå herr Duval tilltalade mig, de kyska känslor han frambesvor hos mig, hoppet att vinna hans aktning och längre fram också er, allt detta väckte i mitt hjärta goda tankar, som höjde mig i mina egna ögon och sporrade mig till en ädel, dittills okänd fåfänga. När jag tänkte på, att denne gamle man, som bad mig om sin sons framtid, en dag skulle säga åt sin dotter att i sina böner inblanda mitt namn, såsom varande namnet på en mystisk väninna, kände jag mig som förvandlad och var stolt över mig själv.
Ögonblickets överretning gjorde kanske dessa känslor något överdrivna, men det var, vad jag erfor, min vän, och dessa nya förnimmelser tystade ned de råd, som minnet av de tillsammans med er tillbragta lyckliga dagarna ingav mig.
Det är bra, herr Duval, sade jag till er far, torkande mina tårar. Tror ni, att jag älskar er son?
Ja, svarade han.
Med en oegennyttig kärlek?
Ja.
Tror ni, att jag i denna kärlek ser mitt livs enda hopp om förlåtelse?
Fullt och fast.
Nåväl, herr Duval, kyss mig då en gång, så
