Hoppa till innehållet

Sida:Kameliadamen 1921.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

förföljde mig, desto mer skulle jag växa i edra ögon den dag, ni fick veta sanningen.

Förvånas icke över detta fröjdfulla martyrskap, Armand; den kärlek ni hyst för mig, hade öppnat mitt hjärta för alla ädla känslor.

Emellertid hade jag icke genast blivit så stark.

Mellan verkställandet av det offer, jag bragt er, och er återkomst hade tämligen lång tid förflutit, under vilken jag måst taga min tillflykt till fysiska medel för att icke bli tokig och för att slå ifrån mig tankarna på det liv, vari jag åter störtat mig. Prudence har ju sagt er, att jag var med om alla slags fester, baler, orgier?

Jag liksom hoppades att genom utsvävningar taga en snar död på mig, och jag tror icke, det skall dröja länge, innan detta hopp går i fullbordan. Min hälsa försämrades naturligtvis allt mer och mer, och då jag skickade fru Duvernoy för att be er om förbarmande, var jag utmattad till kropp och själ.

Jag vill icke påminna er, Armand, om det sätt, varpå ni belönade det sista kärleksbevis jag gav er, och om den skymf, varigenom ni från Paris jagade den kvinna, som, döende, icke kunde motstå er röst, när ni bad henne om en kärleksnatt, och som i sin dåraktighet ett ögonblick trodde sig kunna åter hoplöda det förflutna och det närvarande. Ni hade rättighet att göra, vad ni gjorde, Armand — man har icke alltid betalat min gunst så frikostigt!

Då övergav jag alltsammans! Olympe ersatte mig hos herr de N… och åtog sig, efter vad man sagt, att underrätta honom om anledningen till min avresa. Greve de G… var i London. Han är en av dessa män, vilka i kärleken till sådana kvinnor som mig endast se ett behagligt tidsfördriv, men alltid förbli sina forna älskarinnors vänner och icke känna något hat, därför att de aldrig känt någon svartsjuka; han är med ett ord en av dessa förnäma herrar, som för oss endast öppna en liten del