utan över de dåliga beräkningar, man gjort, och de illa använda pengarna är bland det bedrövligaste man kan höra. Jag har känt en för detta kurtisan, som från sitt förflutna liv endast hade kvar en dotter, nästan lika vacker som hennes mor, enligt samtidas utsago, hade varit. Detta stackars barn, åt vilket hennes mor aldrig sagt: du är min dotter, annat än för att tvinga henne att sörja för moderns ålderdom, liksom denna sörjt för hennes barndom, denna stackars varelse hette Louise, och hörsammande sin mor, hängav hon sig viljelöst, utan lidelse och utan nöje, liksom hon skulle utövat ett yrke, ifall man tänkt på att lära henne ett sådant.
Den ständiga anblicken av last och liderlighet, förtidiga utsvävningar, närda av hennes ständiga sjuklighet, hade hos denna unga flicka släckt insikten om gott och ont, som Gud kanske nedlagt hos henne, men som det aldrig fallit någon in att utveckla.
Jag skall alltid minnas henne, så som hon nästan varje dag vid samma tid gick förbi på bulevarderna. Hennes mor åtföljde henne alltid, lika träget som en verklig mor skulle ha gjort. Jag var då helt ung och fallen för att begagna mig av mitt tidevarvs bekväma moral, men jag minns likväl, att åsynen av detta anstötliga övervakande ingav mig avsmak och förakt.
Lägg härtill, att aldrig en kysk ungmös ansikte burit en sådan prägel av oskuld, ett sådant uttryck av melankoliskt lidande.
Det var som en bild av resignationen.
En dag klarnade dock hennes anlete. Mitt i de utsvävningar, för vilka hennes mor uppgjorde programmet, föreföll det synderskan, som om Gud tillstatt henne en lycka. Och varför skulle väl också Gud, som skapat henne utan styrka, lämnat henne tröstlös dignande under sitt livs tunga börda? En dag fann hon alltså att hon var havande, och allt vad
