att läkarna ordinerade henne en badresa, och hon for till Bagnères.
Bland de sjuka där befann sig den ovannämnde hertigens dotter, som icke endast hade samma sjukdom, utan också samma utseende som Marguerite, till den grad, att man kunnat taga dem för två systrar. Men den unga hertiginnan var i sista stadiet av lungsot, och några dagar efter Marguerites ankomst dukade hon under.
Hertigen som stannat kvar i Bagnères, liksom man stannar på den plats där en del av ens hjärta är begravet, blev en dag varse Marguerite vid krökningen av en allé.
Det föreföll honom, som om han såge sitt barns skugga skrida förbi, och i det han gick fram till henne, fattade han hennes händer, omfamnade henne gråtande och bad henne, utan att fråga vem hon var, om tillåtelse att få besöka henne och i henne älska sitt döda barns levande avbild.
Marguerite, som var ensam i Bagnères med sin kammarjungfru och dessutom icke fruktade att kompromettera sig, beviljade hertigen, vad han begärde.
Men det fanns i Bagnères personer, som kände henne, och dessa kommo till hertigen för att officiellt underrätta honom om fröken Gautiers verkliga samhällsställning. Det var ett slag för den gamle, ty där upphörde likheten med hans dotter, men det var för sent. Den unga kvinnan hade blivit ett behov för hans hjärta och hans enda förevändning, hans enda ursäkt för att fortfarande leva.
Han gjorde henne inga förebråelser, det hade han icke rättighet till, men han frågade henne, om hon kände sig i stånd till att förändra levnadssätt, i det han i gengäld för detta offer erbjöd henne all den ersättning, hon kunde önska. Hon lovade det.
Det bör tilläggas, att Marguerite, som hade en entusiastisk natur, vid denna tidpunkt var sjuk. Det förflutna stod för henne som en av de förnämsta
