Några av enskildheterna i detta kapitel har jag först senare blivit upplyst om, men jag skriver ner dem med detsamma för att icke behöva återkomma därtill, när jag börjar med denna kvinnas anekdotiska historia.
Marguerite bevistade alla första föreställningar och tillbragte alla sina kvällar på teatern eller på bal. För var gång det spelades en ny pjäs, var man säker att se henne där med tre föremål, som aldrig lämnade henne, och som alltid lågo på främsta platsen i hennes parkettloge — hennes kikare, en påse konfekt och en bukett kamelior.
Under tjugufem dagar av månaden voro kameliorna vita, och under fem voro de röda. Man har aldrig kommit underfund med anledningen till denna omväxling av färger, som jag berättar utan att kunna ge någon förklaring därpå, och som vardagsgästerna på de teatrar, hon oftast besökte, och hennes vänner lagt märke till liksom jag.
Man hade aldrig sett Marguerite bära andra blommor än kamelior. Också fick hon slutligen hos fru Barjou, som försåg henne med blommor, öknamnet Kameliadamen, och detta namn fick hon behålla.
Jag visste dessutom, i likhet med alla, som leva inom en viss sfär i Paris, att Marguerite varit älskarinna åt de elegantaste unga männen på modet, att hon öppet talade om det, och att de å sin sida skröto därmed, vilket bevisade, att båda parterna voro nöjda med varandra.
Men allt sedan tre år tillbaka, efter en resa till Bagnères, levde hon, sades det, endast tillsammans med en gammal utländsk hertig, som var ofantligt rik och som försökt att så mycket som möjligt lösslita henne från hennes förflutna liv, vilket hon för övrigt ganska godvilligt tycktes finna sig i.
Vad man berättat mig härom är följande:
Våren 1842 var Marguerite så klen och förändrad,
