rite aldrig skulle tålt, vad än hennes tankar om sig själv varit.
Jag gick ut igen och sysselsatte mig icke vidare med boken förrän på kvällen, då jag gick och lade mig.
“Manon Lescaut” är för visso en rörande historia, som jag känner i dess minsta enskildheter, och dock kan jag aldrig se denna bok utan att ånyo dragas till den, öppna den och för hundrade gången leva tillsammans igen med abbé Prévost's hjältinna. Hon är så sann, att man tycker sig ha känt henne. Under nuvarande förhållanden gjorde den mellan henne och Marguerite uppdragna jämförelsen läsningen särskilt fängslande för mig, och mitt överseende med den stackars varelsen, vars kvarlåtenskap jag hade att tacka för denna bok, ökades med deltagande, ja, nästan med ömhet. Manon hade visserligen dött i en ödemark, men dock i den mans armar, som älskade henne av hela sin själ, som, då hon var död, grävde en grav åt henne, vattnade den med sina tårar och jordade sitt hjärta där på samma gång, medan Marguerite, som var en synderska som Manon och kanske ångrade sig som hon, dött i skötet av en yppig lyx, om jag finge tro, vad jag sett, men också mitt i denna hjärtats ödemark, som är långt naknare, vidsträcktare och obevekligare än den, vari Manon blivit begraven.
Efter vad jag hört av några vänner, som haft reda på de sista stunderna av hennes liv, hade Marguerite nämligen icke under de två månader, som hennes långa och plågsamma dödskamp varade, funnit någon verklig tröst bidande vid sin huvudgärd.
Från Manon och Marguerite flög min tanke sedan till de andra jag kände, och som jag såg sjungande skrida fram mot en nästan alltid oföränderlig död.
Stackars varelser! Om det är orätt att älska dem, så är det minsta, man kan göra, att beklaga dem.
