så hade jag fullständigt lyckats, ty vid detta bud uppstod en djup tystnad, och man stirrade på mig, undrande, vem den herrn kunde vara, som föreföll så fast besluten att få boken i sin ägo.
Mitt tonfall tycktes ha övertygat min motståndare; han föredrog alltså att avstå från en kamp, som endast skulle tjänat till att tvinga mig att betala tiodubbelt mer för boken än den var värd, och med en bugning sade han ytterst artigt, ehuru en smula surt:
— Jag avstår, min herre.
Som ingen vidare bjöd något, blev boken min.
Då jag fruktade, att min fåfänga kanske skulle narra mig att upptaga en ny tävlan, som min börs troligen skulle befinna sig mycket illa av, lät jag skriva upp mitt namn, lägga av boken och avlägsnade mig. Jag måste ha satt åtskilliga myror i huvudet på vittnena till denna scen, vilka troligen undrade, vad jag hade för anledning att betala hundra francs för en bok, som jag kunnat köpa var som helst för tio eller högst femton francs.
En timme senare hade jag skickat efter mitt köp.
På första sidan var med bläck och en vacker stil skriven en tillägnan från givaren. Tillägnan innehöll dessa ord:
Manon till Marguerite,
I ödmjukhet.
Den var undertecknad: Armand Duval.
Vad menades med detta ord — I ödmjukhet?
Var det väl en överlägsenhet i fråga om osedlighet eller en hjärtats överlägsenhet, som Manon, enligt denne herr Armand Duvals åsikt, tillerkände Marguerite?
Sannolikt det sistnämnda, ty det första skulle endast varit en oförskämd uppriktighet, som Margue-
