vid ankomsten till Paris, ty han var alldeles dammig.
Herr Duval var starkt upprörd och gjorde ingen ansträngning att dölja sin rörelse, utan det var med tårar i ögonen och en darrning i rösten som han sade:
— Jag ber om ursäkt, min herre, att jag besvärar er och i denna dräkt; men oberäknat att man icke så mycket generar sig jämnåriga och karlar emellan, längtade jag så att få träffa er i dag, att jag icke ens gav mig tid att taga in på hotellet, dit jag skickat mina kappsäckar, utan genast skyndade hit, rädd att icke träffa er, fastän det är så tidigt.
Jag bad herr Duval slå sig ner bredvid brasan, vilket han gjorde, i det han drog en näsduk ur fickan och ett ögonblick dolde sitt ansikte däri.
— Ni undrar väl, återtog han sorgset suckande, vad er okände gäst kan vilja er vid en sådan tid, i en sådan dräkt och gråtande, som han gör? — Jag kommer helt enkelt för att be er om en stor tjänst.
— Tala, herr Duval, jag står helt och hållet till ert förfogande.
— Ni var ju närvarande vid auktionen efter Marguerite Gautier?
Vid detta namn blev sinnesrörelsen, som den unge mannen ett ögonblick bekämpat, honom övermäktig, och han var tvungen att sätta händerna för ögonen.
— Jag måste förefalla er bra löjlig, tillade han, jag ber er ännu en gång om ursäkt, och var försäkrad, att jag aldrig skall glömma det tålamod, varmed ni värdigats lyssna till mig.
— Herr Duval, svarade jag, om den tjänst, jag tycks kunna göra er, är ägnad att lugna den sorg, ni lider, så ber jag er skyndsamt säga mig, vari den består, och jag skall med glädje göra allt, vad jag kan.
