Den unge mannens smärta väckte mitt deltagande, och jag ville gärna visa honom vänlighet.
Han sade då:
— Ni köpte ju något på Marguerites auktion?
— Ja, en bok.
— Manon Lescaut?
— Alldeles riktigt.
— Har ni boken kvar ännu?
— Den är i min sängkammare.
Vid denna underrättelse tycktes en sten falla från Armand Duvals hjärta, och han tackade mig, som om jag redan gjort honom en tjänst genom att behålla boken.
Jag steg upp, gick in i sängkammaren efter boken och lämnade honom den.
— Det är den, utbrast han, seende på tillägnan på titelbladet och bläddrande igenom boken, det är den.
Och två stora tårar föllo ned på bladen.
— Nå väl, min herre, sade han och lyfte upp huvudet emot mig, utan att ens längre söka dölja, att han gråtit och var färdig att gråta igen, håller ni mycket på den här boken?
— Varför frågar ni det?
— Därför att jag kommer för att be er avstå den åt mig.
— Förlåt min nyfikenhet, sade jag då; men det är således ni, som gett den åt Marguerite Gautier?
— Jag själv.
— Boken tillhör er, herr Duval, tag igen den — det gläder mig att kunna återställa den till er.
— Men, återtog han förlägen, det är väl det minsta, att jag betalar er, vad den kostat.
— Tillåt mig erbjuda er den. Kostnaden för en enda bok på en sådan auktion är en bagatell, och jag kommer icke längre ihåg, hur mycket jag betalade för denna.
— Ni betalade hundra francs.
