otydligt avtecknade sig därunder. I ena ändan var svepduken nästan alldeles uppäten, så att man såg en av den dödas fötter.
Jag var nära att må illa, och ännu i denna stund, då jag nedskriver dessa rader, står minnet av denna scen för mig i all sin fruktansvärda verklighet.
— Låt det gå fort, sade kommissarien.
En av karlarna sträckte då fram handen, fattade tag i ett hörn av svepduken och ryckte bort den, varvid han plötsligt avtäckte Marguerites ansikte.
Det var förfärligt att se, det är hemskt att berätta.
Ögonen voro icke längre annat än två hål, läpparna hade försvunnit, och de vita tänderna voro sammanpressade mot varandra. Det långa, svarta, sträva håret låg klibbat över tinningarna och dolde till hälften de urholkade gröna kinderna, och dock igenkände jag i detta ansikte det röda och vita, glada ansikte, jag så ofta hade sett.
Utan att kunna vända blicken från den döda förde Armand sin näsduk till munnen och bet i den.
För min del tyckte jag, att mitt huvud var som inklämt i en järnring, det svindlade för mina ögon, det brusade i mina öron, och allt vad jag kunde göra var att öppna en flaska med luktsalt, som jag försiktigtvis tagit med mig, och inandas dess innehåll.
Mitt under detta anfall av svindel hörde jag kommissarien säga till Armand:
— Känner ni igen det?
— Ja, svarade dovt den unge mannen.
— Slut då till kistan igen och bär bort den, sade kommissarien.
Dödgrävarna kastade åter svepduken över den dödas ansikte, skruvade igen kistan, lyfte upp den i var sin ända och buro den till den plats, som blivit dem anvisad.
Armand rörde sig icke. Hans ögon voro fastnaglade vid den tomma graven, och han var blek
