som liket, vilket vi nyss skådat… Man kunde trott, att han var förstenad.
Jag förstod, vad som skulle inträffa, då smärtan förminskats genom den sorgliga synens avlägsnande och följaktligen icke längre skulle uppehålla honom.
Jag gick fram till kommissarien.
— Är den här herrns närvaro, frågade jag, visande på Armand, fortfarande nödvändig?
— Nej, sade han, och jag råder er att föra honom härifrån, ty han tycks vara sjuk.
— Kom, sade jag till Armand och fattade hans arm.
— Vad är det? mumlade han och stirrade på mig, som om han icke känt igen mig.
— Det är slut, sade jag, ni måste avlägsna er, min vän; ni är blek och fryser, ni tar livet av er med alla dessa sinnesrörelser.
— Ni har rätt, låt oss gå, svarade han mekaniskt men utan att taga ett steg.
Då fattade jag honom i armen och förde bort honom.
Han lät leda sig som ett barn, i det han endast då och då mumlade:
— Såg ni ögonen?
Och han vände sig om, liksom lockad tillbaka av denna syn.
Hans gång blev emellertid allt mera avbruten; han tycktes endast stötvis skrida fram, hans tänder skallrade, händerna voro iskalla och en häftig sinnesskakning kom över honom.
Jag talade till honom, han svarade icke.
Allt vad han kunde göra var att låta leda sig.
Vid porten funno vi en vagn. Det var hög tid.
Knappt hade han satt sig upp, förrän darrningen tog till och han fick en verklig nervattack, under vilken han dock, av fruktan att skrämma mig, oupphörligt tryckte min hand och mumlade:
