— Det var ungefär vid denna tid på året och på en liknande afton, som jag lärde känna Marguerite, sade Armand, lyssnande till sina egna tankar och icke till vad jag sade.
Jag svarade icke.
Då vände han sig till mig och sade:
— Jag måste väl ändå berätta dig den här historien; du kan göra en bok av den, som man icke skall tro på, men som kanske skall vara intressant att skriva.
— Det kan du ju tala om en annan gång, min vän, sade jag, ännu är du icke tillräckligt återställd.
— Aftonen är varm, jag har ätit min hönsportion, svarade han leende, jag har ingen feber, vi ha ingenting att göra, jag skall berätta dig allt.
— Eftersom du ovillkorligen vill det, så är jag idel öra.
— Det är en mycket enkel historia, tillade han, och jag skall tala om händelserna i den ordning, de följde på varandra. Om du en gång gör något av den, så står det dig fritt att berätta den på annat sätt.
Vad han talade om är följande — jag har nätt och jämnt ändrat några ord i den rörande berättelsen.
— Ja, återtog Armand, i det han lät huvudet falla tillbaka mot stolens ryggstöd, ja, det var just en sådan här afton! Jag hade tillbragt dagen på landet med en av mina vänner, Gaston R… Vi återkommo till Paris på kvällen, och då vi icke visste, vad vi skulle göra, gingo vi in på théâtre des Variétés.
Under en entréakt gingo vi ut, och i korridoren sågo vi ett långt fruntimmer gå förbi, som min vän hälsade på.
— Vem var det du hälsade på? frågade jag honom.
— Marguerite Gautier, sade han.
— Hon måste vara mycket förändrad, ty jag kände
