icke igen henne, sade jag, rov för en sinnesrörelse, som du strax skall förstå.
— Hon har varit sjuk; den stackars flickan har nog icke långt kvar.
Jag minnes dessa ord, som om de blivit sagda i går.
Du skall veta, min vän, att sedan två år tillbaka gjorde anblicken av denna kvinna, när helst jag mötte henne, alltid ett sällsamt intryck på mig.
Utan att jag visste varför, bleknade jag och fick våldsam hjärtklappning. Jag har en vän, som sysslar med hemliga vetenskaper, och som skulle kalla det, jag erfor, för fluidalfrändskap; jag för min del tror helt enkelt, att jag var bestämd att bli kär i Marguerite och hade en förkänsla därav.
Säkert är, att hon gjort ett djupt intryck på mig, som mina vänner lagt märke till, och de hade haft mycket roligt, när de kände igen, vem hon var, som åstadkommit ett sådant intryck.
Första gången jag såg henne var på Börsplatsen utanför Susse's butik. En öppen vagn stannade vid dörren, och ett vitklätt fruntimmer steg ur. Ett beundrande sorl följde henne, när hon gick in i butiken. Vad mig beträffar, så stod jag fastnaglad på min plats, allt ifrån det ögonblick hon gick in till dess hon kom ut igen. Genom fönstret såg jag henne välja vid disken, vad hon kommit för att köpa. Jag skulle kunnat gå in, men jag vågade icke. Jag visste icke, vem denna kvinna var, och jag fruktade, att hon skulle gissa, varför jag kom och bli ond däröver. Emellertid trodde jag icke, att jag skulle återse henne.
Hon var elegant klädd i en muslinkjol, fullsatt med volanger, en fyrkantig indisk schal med hörn broderade i guld och silke, en italiensk halmhatt och ett enda armband, en tjock guldkedja, sådan som då började komma på modet.
Hon steg upp i sin vagn igen och for sin väg.
