— Ingen.
— Jag erbjuder mig.
— Men ni är i sällskap med en vän, tror jag.
— Nå, så erbjuda vi oss.
— Hurudan är er vän egentligen?
— Det är en utmärkt hygglig gosse, glad och spirituell, och som skall bli förtjust att göra er bekantskap.
— Nå, det är överenskommet, vi gå alla tre efter den här pjäsen, ty den sista har jag sett förut.
— Gärna, jag skall säga till min vän.
— Gå då.
— Aha, sade Prudence, just som jag skulle avlägsna mig, där kommer hertigen in i Marguerites loge.
Jag såg ditåt.
En sjuttio års man hade verkligen slagit sig ner bakom den unga kvinnan och räckte henne en konfektpåse, vari hon genast leende stack ner handen. Sedan sköt hon fram den på kanten av logen och gjorde åt Prudence ett tecken, som kunde översättas med:
— Vill ni ha?
— Nej, vinkade Prudence.
Marguerite tog tillbaka påsen, vände sig om och började prata med hertigen.
Det kan synas barnsligt att redogöra för alla dessa detaljer; men allt som rör Marguerite står så levande för mitt minne, att jag icke kan låta bli att upprepa det nu.
Jag gick ned för att underrätta Gaston om, vad jag gjort upp för honom och mig.
Han samtyckte.
Vi lämnade våra platser för att gå upp i fru Duvernoys loge.
Knappt hade vi öppnat parkettdörren, förrän vi blevo tvungna att stanna för att låta Marguerite och hertigen passera förbi.
