Jag skulle hellre velat se ett minne till min nackdel än denna glömska.
— Jag visste väl, att hon skulle bli förtjust att råka oss, sade Gaston.
— Förtjust är icke rätta ordet, svarade Prudence, i det hon tog på sig hatt och schal, hon tar emot er för att bli av med greven. Försök att vara älskvärdare än han, annars blir Marguerite ovän med mig — jag känner henne.
Vi följde med Prudence utför trappan.
Jag darrade, det föreföll mig, som om denna visit skulle få ett stort inflytande på mitt liv.
Jag var ännu mera upprörd än den afton, då jag blev presenterad för henne på Opéra-Comique.
Då vi kommo till dörren av våningen, som du känner till, bultade mitt hjärta så hårt att jag icke hade en redig tanke.
Några toner av pianomusik trängde ut till oss.
Prudence ringde.
Pianot tystnade.
En kvinna, som snarare såg ut som en sällskapsdam än en kammarjungfru, kom och öppnade.
Vi gingo in i salongen och från salongen in i budoaren, som var likadan då som nu, när du såg den.
En ung man stod lutad mot kaminen.
Marguerite satt vid pianot, lät sina fingrar glida över tangenterna och började på åtskilliga stycken, som hon aldrig slutade.
Över det hela låg en prägel av tryckande ledsnad, den unge mannen fann det tråkigt att spela en så obetydlig roll, och hans värdinna var uttråkad av besöket.
Vid ljudet av Prudences röst steg Marguerite upp, och i det hon kom emot oss med en tacksam blick på fru Duvernoy, sade hon:
— Stig in, mina herrar, och var välkomna!
