9.
— God afton, min käre Gaston, sade Marguerite till min följeslagare, det var roligt att få se er. Varför kom ni icke in i min loge på Variétés?
— Jag var rädd att störa.
— En vän, och Marguerite lade tonvikt, på detta ord, som om hon ville låta de närvarande förstå, att Gaston, trots hennes förtroliga sätt att taga emot honom, icke var och aldrig hade varit annat än en vän, en vän stör aldrig.
— Tillåt mig då att presentera herr Armand Duval för er!
— Jag hade redan gett Prudence lov att göra det.
— För övrigt, min fröken, sade jag, bugande mig och äntligen i stånd att få fram något så när begripliga ljud, har jag redan haft äran att bli presenterad för er.
Marguerite tycktes leta i sitt minne, men hon kom icke ihåg det eller låtsade icke komma ihåg det.
— Jag är er tacksam, återtog jag då, att ni glömt denna första presentation, ty jag uppförde mig mycket löjligt och måste ha förefallit er bra tråkig. Det var för två år sedan, på Opéra-Comique; jag var i sällskap med Ernest de…
— Ah, jag kommer ihåg, sade Marguerite med ett småleende. Det var icke ni, som var löjlig, det var jag, som var retsam, liksom jag ännu är, fastän icke så mycket. Ni har ju förlåtit mig?
Och hon räckte mig handen, som jag kysste.
— Det är sant, återtog hon. Föreställ er att jag har den fula vanan att vilja göra personer förlägna, när jag ser dem första gången. Det är
