— Vad skall jag taga för slag?
— Vad du vill, men skynda dig bara, skynda dig.
Nanine försvann.
— En sådan god idé, sade Marguerite och hoppade som ett barn, vi skola supera! Vad den dumme greven är tråkig!
Ju mer jag såg denna kvinna, desto mer blev jag intagen av henne. Hon var hänförande vacker. Till och med hennes magerhet var ett behag.
Jag var försjunken i beskådande.
Vad som tilldrog sig inom mig, skulle jag haft svårt att förklara. Jag var idel överseende med hennes liv, idel beundran för hennes skönhet. Det bevis på oegennytta hon givit genom att icke sälja sig åt en elegant och rik man, som var färdig att ruinera sig för henne, ursäktade i mina ögon alla hennes föregående felsteg.
Det fanns hos denna kvinna något oskyldigt.
Man såg, att hon ännu befann sig i lastens oskuldsperiod. Hennes segervissa gång, hennes smidiga växt, rosenröda, svällande näsborrar och stora ögon, omgivna av en lätt blå ring, antydde en av dessa varmblodiga naturer, som sprida omkring sig en doft av vällust, likt dessa orientaliska parfymflaskor, som, hur hårt tillslutna de än må vara, dock låta den inneboende doften tränga fram.
Dessutom glimtade då och då i hennes ögon, vare sig nu det var hennes natur eller en följd av hennes sjukliga tillstånd, en blixt av åtrå, som gav löfte om himlens salighet för den hon älskade. Men de, som älskat Marguerite, stodo icke längre att räkna, och dem, hon älskat, räknades icke ännu.
Med ett ord, man spårade i henne oskulden, som en småsak gjort till kurtisan, och kurtisanen som en småsak kunde gjort till den renaste och mest älskande kvinna. Det fanns hos Marguerite ännu stolthet och kärlek till oberoende — två känslor, som då de såras äro i stånd till detsamma som kyskheten. Jag
