som Marguerite tämligen vårdslöst räckte honom, och gick efter att ha bugat sig för oss.
Just som han gick ut genom dörren, kastade han en blick på Prudence.
Denna ryckte på axlarna med en min, som betydde:
— Vad vill ni — jag har gjort, vad jag kunnat.
— Nanine! ropade Marguerite, lys herr greven ut.
Vi hörde dörren öppnas och stängas.
— Äntligen är han borta, utbrast Marguerite, i det hon kom tillbaka, han enerverar mig förskräckligt, den där herrn.
— Mitt kära barn, sade Prudence, ni är verkligen alldeles för elak emot honom, han som är så snäll och förekommande emot er. Där ligger ju åter igen på kaminen ett ur, som han gett er, och som kostat honom minst tusen écus, det är jag säker på.
Och fru Duvernoy, som gått fram till kaminen, fingrade på det omtalade smycket och kastade begärliga blickar på det.
— Bästa Prudence, sade Marguerite och satte sig vid pianot, om jag i ena vågskålen lägger, vad han ger mig, och i den andra, vad han säger, så tycker jag, att han får sina visiter för gott pris.
— Den stackars gossen är kär i er.
— Om jag skulle lyssna till alla, som äro kära i mig, skulle jag icke få tid att äta middag en gång.
Hon lät fingrarna löpa över tangenterna och vände sig därpå om emot oss, sägande:
— Vill ni ha något att dricka? Jag skulle ha lust på litet punsch.
— Och jag skulle icke ha något emot en bit höns, sade Prudence; om vi skulle supera?
— Ja, låt oss gå och supera, instämde Gaston.
— Nej, vi kunna supera här.
Hon ringde. Nanine kom in.
— Skicka efter någonting att äta.
