Och när jag tänker på, att det nötet greven spelar det utan noter och utmärkt till på köpet — det är det som gör mig ursinnig på honom, tror jag.
Och hon började om på nytt, alltjämt med samma resultat.
— Måtte hin taga Weber, musiken och allt vad pianon heter! utbrast hon, kastande nothäftet till andra ändan av rummet. Kan någon begripa, varför jag icke skall kunna spela åtta kors å rad?
Och hon såg utmanande på oss och stampade i golvet. Blodet steg upp i kinderna på henne, och en lätt hosta öppnade hennes läppar.
— Seså, seså, sade Prudence, som tagit av sig hatten och slätade sitt hår framför spegeln, skall ni nu hetsa upp er igen och bli sjuk! Låt oss gå och äta i stället, det är mycket bättre; jag dör av hunger.
Marguerite ringde; därpå satte hon sig till pianot igen och började halvhögt sjunga en lättfärdig visa, i vars ackompanjemang hon icke trasslade in sig.
Gaston kunde också visan, och de uppstämde ett slags duett.
— Sjung då icke de där snuskigheterna, sade jag förtroligt och i bedjande ton till Marguerite.
— Å, vad ni är dygdig! sade hon leende och räckte mig handen.
— Det är icke för min skull, utan för er.
Marguerite gjorde en åtbörd, som om hon ville säga: — Å, det var länge sedan jag hade något med dygden att göra!
I detsamma inkom Nanine.
— Är supén färdig? frågade Marguerite.
— Ja, om ett ögonblick, fröken.
— Apropå, sade Prudence, ni har icke sett våningen; kom, skall jag visa er den!
Som ni vet, var salongen ett underverk i sitt slag.
Marguerite följde med oss till en början, men
