sedan ropade hon på Gaston och gick med honom ut i matsalen för att se om supén var färdig.
— Å, utbrast med hög röst Prudence och tog en figur av sachsiskt porslin från en hylla, jag visste icke, att ni hade den här lilla gubben!
— Vilken?
— En liten herde, som bär en bur med en fågel.
— Tag den, om ni tycker om den.
— Å, men det är synd att beröva er den.
— Jag tänkte ge den åt min kammarjungfru, jag tycker den är faslig. Men eftersom den faller er i smaken, så tag den.
Prudence fäste sig endast vid gåvan och icke vid det sätt, varpå den gavs. Hon ställde undan sin herde och förde mig in i toalettrummet, där hon visade mig två miniatyrporträtt, som hängde mitt emot varandra, och sade:
— Det där är greve de G…, som varit mycket förälskad i Marguerite, det var han, som gjorde henne på modet. Känner ni honom?
— Nej. Och den där då? frågade jag, visande på det andra porträttet.
— Det är lille vicomte de L… Han blev tvungen att resa.
— Varför det?
— Han var nära på ruinerad. Han var något till kär i Marguerite, han!
— Och hon älskade väl också honom mycket?
— Det är en så lustig flicka, man vet aldrig, var man har henne. Samma dag han reste var hon på spektaklet som vanligt, och ändå grät hon, när de skildes åt.
I detsamma kom Nanine och anmälde, att supén var serverad.
Då vi trädde in i matsalen, stod Marguerite och lutade sig mot väggen, medan Gaston höll hennes händer och talade till henne med låg röst.
— Ni är tokig, svarade Marguerite, ni vet mycket
