— Det är sant; men varför kom ni icke upp?
— Därför att då kände jag er icke.
— Brukar man väl genera sig för en sådan som mig?
— Man generar sig alltid för ett fruntimmer — det är min åsikt åtminstone.
— Således skulle ni vårda mig?
— Ja.
— Ni skulle stanna hela dagarna hos mig?
— Ja.
— Och hela nätterna med?
— Så länge jag icke tråkade ut er.
— Vad kallar ni detta?
— Tillgivenhet.
— Och varav härleder sig denna tillgivenhet?
— Av en oemotståndlig sympati, som jag hyser för er.
— Ni är alltså kär i mig? — Säg det så gärna genast, det är mycket enklare.
— Det är möjligt; men om jag en dag skall säga er det, så blir det icke i dag.
— Ni gjorde bäst i att aldrig säga det.
— Varför det?
— Därför att denna bekännelse endast kan leda till två ting.
— Vilka då?
— Antingen till att jag icke vill veta av er, och då blir ni ond på mig, eller till att jag svarar ja, och då får ni en ledsam älskarinna; en nervös, sjuklig kvinna, som antingen är nedstämd eller munter på ett sätt, som är sorgligare än all nedstämdhet, en kvinna som hostar blod och förslösar hundra tusen francs om året — det kan vara bra för en gammal rik gubbe som hertigen, men det är mycket ledsamt för en ung man som ni, och beviset härpå, det är, att alla de unga älskare, jag haft, mycket snart lämnat mig.
Jag svarade ingenting — jag endast hörde på.
