sova, jag måste väl förströ mig en smula. Och för övrigt sådana som jag, en mer eller mindre, vad gör det? Läkarna säga, att blodet, som jag hostar upp, kommer från luftrörets grenar; jag låtsas tro dem, det är allt, vad jag kan göra för dem.
— Hör på, Marguerite, sade jag med ett känsloutbrott, som jag icke kunde behärska, jag vet icke, vilket inflytande ni kommer att få över mitt liv, men vad jag vet, det är, att i denna stund finns det ingen, icke ens min syster, för vilken jag intresserar mig så som för er. Så har det varit allt ifrån första gången jag såg er. Nå väl, i himlens namn, sköt om er, och lev icke längre på detta sätt!
— Om jag skötte mig skulle jag dö. Vad som uppehåller mig, det är det feberaktiga liv jag för. För resten att sköta sig, det kan duga för en fin dam, som har familj och vänner; men sådana som vi — så snart vi icke längre kunna tillfredsställa våra älskares fåfänga eller njutningslystnad, överge de oss, och de långa dagarna efterföljas av långa aftnar. Jag vet det nog, jag som legat två månader till sängs; efter tre veckor kom ingen längre till mig.
— Det är sant, att jag icke är någonting för er, återtog jag, men om ni ville, skulle jag vårda er som en bror, jag skulle icke vika från er sida, och jag skulle göra er frisk. När ni då hade krafter igen, kunde ni återtaga det liv, ni för, ifall det roade er; men jag är säker på, att ni skulle föredraga en tillvaro i lugn och ro, som gjorde er lyckligare och bevarade er skönhet.
— Så tänker, ni i afton, därför att ni har melankoliskt ölsinne, men ni skulle icke ha det tålamod, ni berömmer er av.
— Tillåt mig påminna er, Marguerite, att ni låg sjuk i två månaders tid, och att jag under dessa två månader var dag kom och frågade efter ert hälsotillstånd.
