berge och till och med föda, om man också skulle bli tvungen att stanna där åtskilliga dagar. Utom till äggen satte man nämligen sitt hopp till trädets vingade innevånare, och Paganel föreslog Robert ett litet “jaktparti” efter maten.
De rengjorde sina bössor och begåvo sig ut i “skogen”. Och när de efter en stund kommo igen, voro de utom sig av förtjusning. De hade med sig en hel mängd läckra småfåglar.
Men även Wilson hade skäl att skryta. Han hade gjort sig ett metspö av en gren, en knappnål och ett stycke tråd och metat upp de delikataste fiskar, man kunde önska sig.
Således blev kvällsvarden ännu mera lyckad än frukosten. Och sedan den var slutad, gick Paganel upp i de övre grenarna för att beskåda himlen genom sin kikare, medan de andra sökte sig liggplatser och ordnade dem, så gott de kunde. Detta var dock snart undangjort, varefter de satte sig att prata, och naturligtvis föll talet på Duncan, som de inom tre dagar skulle kunna få återse, om vattnet sjunkit tills följande morgon, så att de då kunde fortsätta resan. Men roligt skulle det icke vara att komma till de andra utan kapten Grant eller ens en aning om, var de borde söka honom. Att finna honom i Amerika tycktes man nu ej hava någon förhoppning om. Hur säker man än varit, att man tolkat dokumentet rätt, så hade man dock misstytt det.
