Hoppa till innehållet

Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
109
KAPTEN GRANTS BARN.

gott in. Den spred som ett nytt klart ljus över det hela.

— Bara man nu kan räkna Australien som den kontinent, varom dokumentet talar, sade Glenarvan.

— Var lugn, min vän, svarade Paganel, den frågan ha de förnämsta georafer besvarat med ja. De kalla den stora ön för den australiska kontinenten.

— Gott, då har jag ingenting annat att säga än : Till Australien!

Ett kraftigt “hurra” följde på dessa Glenarvans ord. Modet hade åter vaknat i de sju männens bröst. De voro icke längre så sorgsna vid tanken på att återvända till Duncan utan kapten Grant. De hade ju dock sitt mål kvar, fastän det ändrat läge. Och då de liksom fåglarna satt sig till ro för natten på sina grenar, kände de sig lugna och nöjda, ehuru ett mörkt moln utan att drivas av någon vind steg upp över horisonten, och luften, het och mättad av elektricitet, tryckte deras bröst.

Snart började likväl natten att genomkorsas av blixtar, och åskan dånade allt hårdare. Ingen sömn var att tänka på. Paganel var förtjust över det storartade skådespelet och berättade, att åskan just här i Buenos Aires kunde slå ner omkring trettiosju gånger under ett enda oväder. Han tycktes också nu komma att få sitt lystmäte. Hela himlen stod inom kort i lågor. Dundret fortfor oabrutet, så att de