av en jordbävning. Rötterna lossnade och brusto, och på en gång gick trädet över ända, medan vattenpelaren, uppsugande krokodilerna i sina sina virvlar, drog vidare i svindlande fart.
Frigjort från sina rötter drog trädet vidare, buret av vind och vågor, och på dess stam sutto de sju männen uppkrupna som skeppsbrutna på ett brinnande fartyg.
I två timmar fortsattes färden alltjämt mot nordost, dit slätten sänkte sig. Elden hade så småningom slocknat. Man började hoppas på räddning, och då Tom Austin lodade med en avbruten gren, fann han, att vattnet blev allt grundare. Slutligen stannade också den underliga farkosten helt tvärt. Dess grenar hade satt sig fast i marken. Man hade landat. Och med glädjerop vadade man framåt i vattnet.
Men knappt hade de räddade nått fast mark, förrän en känd vissling hälsade dem, och en ryttare på sin häst sprängde emot dem.
— Thalcave! utbrast Robert, och de andra instämde i hans rop.
Strax därpå hade den tappre indianen tagit gossen i sina armar, och många ivriga händer sträcktes emot honom för att få trycka hans. Han omtalade att han hade sin snabba, starka Thaouka att tacka för att han kommit undan med livet. Och Paganel berättade för honom om sina och de andras även-
