omfamnade honom till avsked, lade han i hans hand en dyrbar medaljong med ett porträtt av sin hustru. Och av Thalcaves min kunde han se, att indianen förstod, att någon större vänskapsskänk kunde han icke ha givit honom.
Ännu länge efter det de sex männen stigit i båten och rott ut på havet, kunde de skönja hans höga gestalt, som avtecknade sig mot stranden. Men till sist kastade han sig upp på Thaouka och försvann, uppslukad av den stora slätten.
ELVTE KAPITLET.
På Atlanten.
Då slupen närmade sig Duncan, stodo Lady Glenarvan, Mary och kapten Mangles på kommandobryggan och försökte urskilja de avhämtade från varandra. Marys hjärta klappade hårt av oro och förväntan.
— Min far är med! utropade hon gång på gång.
Hon tyckte sig se honom, och lady Helena understödde hennes förhoppningar. De sågo så lätt, vad de ville se. Men John Mangles teg. Hans vana sjömansöga hade snart upptäckt, att
