kom överens om, att skulle kapten Grant finnas någonstädes på jorden, så måste det vara i Australien.
Kursen sattes därför dit, och den trettiosjunde breddgraden följdes så noga som möjligt. Västanvinden gynnade överfärden, och det såg ut, som om den skulle komma att försiggå särdeles snabbt och lyckligt. Men när man befann sig ungefär fyra dagars resa från kap Bernouilli, mojnade vinden, och det uppstod snart fullkomlig stiltje.
John Mangles blev orolig för kolförrådet. Om man icke kunde taga seglen till hjälp, var det fara värt, att de återstående kolen icke skulle vara tillräckliga för att mata maskinen och föra fartyget i land, i synnerhet om det blev motvind. Dag efter dag förflöt emellertid, utan att man, som sjömännen sade, “fick så mycket vind, att det kunde fylla en hatt”. Och kaptenens ansikte mulnade så synbart, att Glenarvan, en gång, då de voro ensamma på kommandobryggan, frågade, om han gick och bar på några nya farhågor.
— Ja, mylord, svarade John, så är det, fastän jag inte velat säga något för att inte oroa damerna. Men till er kan jag nämna det. Barometern har under flera dagar fallit säkert och oavbrutet, och det är ett dåligt tecken, i synnerhet i sammanhang med stiltje.
— Ja, jag vet det. Vi måste vara beredda, sade lorden.
