Han visste, att det betydde våldsam storm. Och en sådan kom också snart nog. Redan på kvällen blev himlen mörk och hotande, och vid midnatt blåste det upp. Det knakade i master och tåg. Det suckade i skrovet. Och lady Helena och Mary, som icke kunde sova för bullret och fartygets häftiga kastningar, begåvo sig upp på kommandobryggan. Men så fort John Mangles märkte dem, bad han dem genast gå ned igen. Sjöarna kunde i nästa ögonblick skölja över bryggan.
De hade även knappast hunnit nedför trappan, förrän orkanen bröt ut i fullt raseri. Masterna veko sig under seglens pressning, och jakten tycktes lyfta sig över vågorna.
— Bärga focken! skrek John Mangles.
Matroserna störtade sig till sina poster. Skoten släcktes, focken halades ned med ett dån, som för ett ögonblick överröstade stormens, skorstenen utstötte moln av svart rök, och båten krängde så våldsamt, att propellrarna oupphörligt arbetade i luften.
Glenarvan, majoren, Paganel och Robert höllo sig krampaktigt fast vid räcket, under det de med en med förfäran blandad beundran åskådade Duncans kamp mot vågorna.
Plötsligt hördes emellertid en gäll alarmsignal. Ångan rusade ut ur ångpannans säkerhetsven-
